Intelligenstest

Nu är jag på lasarettet i Lund igen. Ettårskontroll efter operationen. I dag har jag fått göra tester fullt medicinerad och med full laddning på strömmen i min apparat. Ett av testerna var ett frågeformulär med frågor som: Vilken dag är det i dag? Vad heter Sveriges statsminister? Var är vi? Vilket land? Vilken stad? Rita en kub, för säkerhets skull var där en förlaga att rita av. Rita en urtavla och sätt ut alla siffror på rätt plats. Sätt visarna på tio över fem. Som tur var klarade jag testet. Sen fick jag bädda min säng och laga frukost åt mig. Efter detta pass med arbetsterapeut tog sjukgymnast vid. Då handlade det om motorik och balans. Gå i trappor, sätta sig i och resa sig ur en stol, stå på ett ben och sånt. Intelligenstestet ska inte göras om, men nu ska jag vara utan medicin och så ska de göra om motoriska tester i morgon, på torsdag samma sak men då ska min dosa också vara avstängd. Helt utan hjälpmedel ! Hjälp!

Trist att vara på sjukhus. När alla prov var tagna framåt fyratiden gick jag ut en sväng i det sommarväder som aldrig ger upp. Eftersom jag är klädd i sjukhuskläder gick jag bara runt ”Blocket”, den stora lasarettsbyggnaden men så tog jag trappan i stället för hissen upp till våning elva där avdelningen är. Sen tog jag en dusch. 

Hur kan det kännas sorgesamt…

…när allting är så bra! Detta är ett citat ur Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet?”. Tanken dök upp idag när jag åkte ifrån korttidshemmet mamma bor på. Jag har varit hos henne fredag, lördag och söndag, idag 5 timmar. Hon har det mycket bättre nu än sista tiden hon bodde hemma och bara satt i sin fåtölj timmarna hon inte hade någon från hemtjänsten hos sig. Nu har hon jättegullig personal omkring sig hela tiden. Och även om alla ”gästerna” är dementa så ser hon ju folk omkring sig och det händer saker. Hon får riklig och god mat. De smörjer in hennes torra armar och ben varje morgon. Olika frisyr varje dag, i går var det flätat i en fin fläta. Nytt nagellack häromdagen. Trots att jag ser allt detta var det med tungt hjärta jag åkte ifrån henne i dag. Jag tror att det mest handlar om mig själv. Hon är ju inte hemma längre, och kommer inte hem igen. Jag sörjer en livsepok som är slut. Jag tror däremot inte det blir så tungt att sälja huset, det har ju aldrig varit vårt hem, bara mammas. 

Nu ska jag tillbringa 5 dygn på neurokirurgen i Lund för rejäl ettårskontroll. Det ska kolla hur jag är utan medicin, utan ström, utan båda och med båda. Ser inte fram emot det, vill inte veta hur sjuk jag egentligen är, jag mår ju så bra nu. Tur att dom är så trevliga där. Rapport kommer. 


Mammas vackra fläta. 

Leifs födelsedag

I dag var det Leifs födelsedag, 68 år. Han tyckte inte om siffran men jag tröstade honom med att man säger att 70 är det nya 50. Han önskade sig riktiga hemlagade hamburgare tull lunch. När han berättade för Ica-handlaren att det var hans födelsedag fick han högrevsfärsen i födelsedagspresent! I kväll spelar han bridge men i morgon kväll ska jag bjuda honom på middag i Malmö. Tar med oss Lasse och Eva på en restaurang som de rekommenderat. Sen hälsar vi på mamma och fixar lite med huset på Thyko Brahegatan. Vi kan ju inte kalla det mammas hus längre det är ju vårt. Vi har ju lagfart på det nu. Det är mycket att rensa i. 

Den motvilliga bridgespelaren

Nämnde ju häromsistens att jag skulle gå en bridgekurs. Det gjorde jag en gång för nästan 30 år sen och tyckte det var urtråkigt. Men sen vi flyttat hit har vi börjat umgås med Gun-Britt och Christer Öhlen och Gun-Britt spelar bridge precis som Leif. Så när dom kommer igång att prata bridge så får Christer och jag prata om något vi har gemensamt. Vilket går bra. Men nu när höstterminen började fick jag reda på att Christer skulle gå en nybörjarkurs. Då var jag ju tvungen att göra det också. Vem skulle jag annars prata med om han gick över till kortspelsgänget. Nu har vi haft två kurstillfällen och jag har övat mig på datorn emellan. Så i går kväll när jag kom hem från kursen sa jag till Leif: Jag måste mycket motvilligt erkänna att det var riktigt kul! Hur ska detta sluta!

Veckopendlare

Nu börjar jag känna mig som när jag jobbade och veckopendlade. Var hemma över helgen och måndagen. På måndagen hade jag tid hos sjukgymnasten för mitt knä som fortfarande bråkar och på kvällen skulle jag börja bridgekurs. Ger spelet en sista chans. På tisdag morgon var det dags att åka till Skåne igen. Mamma skulle flyttas till ett korttidsboende. Hon hade fått en plats på Solliden, det var tyvärr inte kungens Solliden på Öland. Eller tur förresten, det hade varit besvärligare att pendla till. Detta ligger i Arlöv och är ett vårdboende för dementa. Byggnaden är ett gammalt vackert sockerbruk från början av 1900-talet. Avdelningen gav ett mycket positivt intryck. Personalen verkar jättegullig och de skulle både fixa hennes naglar så hon kunde ha dem lackade som hon önskar och läsa dikterna för henne som hennes sonson Fredrik skrivit. En liten klapp på kinden när man sätter fram efterrätten och andra gulliga gester ger man sig tid till. Känns väldigt skönt. Att sen alla (12) gästerna är mer eller mindre virriga och pratar ”goddag yxskaft” gör inte så mycket, det är ändå mer liv än att sitta ensam i en fåtölj som mamma gjort ganska länge. I går kom Janne med barn, Charlie, och barnbarn, Ezekiel ner och avlöste mig. När de dök upp i dagrummet började en av damerna gråta. Jag har fem barnbarn och de kommer aldrig på besök sa hon. Jag tog ett kort på fyra generationer. Det blev riktigt bra. 


På kvällen åkte jag hem till Leif igen. Var trött och la mig och somnade vid halv tio. Men det kanske var för att jag tillbringat kvällen på pub med quiz tillsammans med Lasse och Eva dagen innan. Det var kul trots att vi inte vann. Satt ute hela kvällen, osannolikt i september!

Trött!

Nu är det fredag. Jag kom hem från Malmö i går, efter vårdplaneringen. Där bestämdes att mamma inte ska hem utan komma till något korttidshem i avvaktan på permanent plats på något boende. Det känns bra. Hon verkar nöjd och belåten, äter och dricker bra, behövde bara dropp direkt hon kom in, då var hon uttorkad. Men när jag kom hem i går eftermiddag var jag så trött att jag fick lägga mig fast klockan bara var fyra. Men jag steg ju upp igen efter en timme. 

I dag åkte vi in till Växjö för att handla. Och så åkte vi och tittade till husbilen i dagsljus. Den var inte vacker. Men de hade gott hopp om att kunna reparera den. Inte konstigt man är trött förresten, älgkrock och hanteringen av mamma på sjukhus samma vecka, det blir lite väl mycket.


Så här ser bilen ut. 

Händelserik helg. Både plus och minus. 

Den här helgen var vi bjudna till Märsta för att fira svägerskan Kerstis 60-årsdag. Mycket trevlig fest. Och kul att träffa Jannes kompisar sen första klass, Peter och Göran. Jag minns dem ju sen de var 7 år. Och de är fortfarande vänner. Janne hade ett foto sen de var 18 och de bestämde att de skulle ha en repris på det fotot. Jag har gjort ett montage av båda fotona:


Tre 18-åriga grabbar underst, tre 61-åriga gubbar överst. 

På söndag drog vi söderut med husbilen. Tanken var att åka ostkusten ner och övernatta i trakten av Västervik. Men strax söder om Södertälje ringer en distriktsköterska och säger att mamma fallit igen och de har skickat henne med ambulans till sjukhuset. Då bestämmer vi oss för att köra direkt hem i stället. Vilket gör att vi kör mycket senare (och mörkare) än vi brukar göra. Och när vi har ca en mil kvar hem så krockar vi med en älg! Som tur är är bilen hög, vi klarar oss oskadda. Vindrutan på bilen är hel men fronten alldeles intryckt. Älgen dog genast, bilen gick nödtorftigt att få något hundratal meter fram till en parkeringsplats så vi kom bort från vägen. Usch, en omskakande upplevelse även om vi inte blev skadade! Fick kalla på en bärgare som tog med oss och bilen till Växjö. Där hämtade Linda oss och körde hem oss. 

I dag åkte jag ner till mamma som låg som en liten mager fågelunge i sin säng. Hon kände igen mig och blev så glad när jag kom. Men för övrigt var hon väldigt förvirrad och pratade mest ”gallimatias”. Det var inte lätt att hänga med i hennes tankar. Men jag stannar här den här veckan och bor hos Lasse och Eva på nätterna. Det blir vårdplanering på torsdag. Hoppas de har något bra att komma med.