Motion av olika slag

Vi försöker ju göra någon form av motion varje dag. I dag har vi ägnat oss åt trädgårdsarbete, det måste väl räknas. Dels har vi planterat ett nytt äppelträd och dels har vi rensat bort en del gammalt skräp så det nya som växer upp ska få bre ut sig utan konkurrens. Inte färdiga på långt när men motion blev det. På tal om motion ska vi snart börja med cykelturer. Jag har ju inte cyklat på flera år eftersom balansen varit så dålig. Men häromdagen lånade jag grannens cykel för att testa (min egen gav jag till Teresa, min sonhustru). Oj, vad bra det gick att cykla! Jätteroligt! Nu får jag skaffa en ny så kan vi ha cyklar med oss när vi åker husbil! Det längtade jag efter förra året när vi åkte nere i Europa, men då funkade det ju inte, det var ju före operationen. 

Lättlurad

I dag har jag lurat mig själv och köpt ett par jeans som passar. Valde att köpa ett par med tumstorlek, för det storlekssystemet har jag inte så inpräntat i mig som det vanliga damklädessystemet. Så nu bär jag glatt ett par bekväma jeans i måttet 31 tum i midjevidd. Tyvärr var de 34 tum långa så jag fick lägga upp dem 8 cm, men då blev de lagom. Tur att man är lättlurad!

Känner inte igen mig

Har skrivit om det förut, men återkommer. Jag som haft som enda viktproblem att väga för lite tycker nu att jag väger för mycket. Efter operationen gick jag upp 7 kg, sjukdomen hade  gjort att jag gått ner ca 5 kg. Sydafrikaresan la väl till ett par till, men det mesta av det är nog borta nu. I hela mitt vuxna liv har jag haft storlek 38, förutom de senaste åren då jag gått ner till 36. Nu behöver jag nya jeans och tog med tre par till provrummet, stl 38. Inget par räckte om mig! Och jag bara vägrar att hämta storlek 40. Sur gick jag tillbaka till bilen. Leif påpekade att jag har två val, acceptera eller banta. Det fattar jag väl! Jag inser med mitt förnuft att 67,5 kg till mina 170 cm längd inte är någon övervikt, men det stämmer inte med min självbild. Framtiden får utvisa om jag vänjer mig eller om jag kommer ner till min idealvikt, 65 kg. 

Vårpyssel

Nu har vi sått de första fröerna för året. Tomater, paprika och lite blommor. Och i dag har jag delat på lökarna i min farmor-amaryllis. Den kallas ”gubben och gumman” för att den alltid har två blommor på stängeln. Den förökar sig med lökar så mina tre krukor var fulla. De innehåller sammanlagt 24 lökar.  Jag skickar sex stycken till min släkting i Sävar som vi träffade i somras, Karin Vincent. Lökarna hade min farmor ärvt av sin farmor och hon var ju farfars mor till Karin. Gammal historisk släktblomma! De andra planterade jag om i fyra krukor. Sen blev jag humla och penslade aprikosblommorna i brist på vakna insekter. Skönt att jobba i växthuset, även om det är lite svalt ute.

  
Humle-aktivitet

  
”Gubben och gumman”

Snopet!

Den visningsmapp med bilder som jag skrev om i förra inlägget (det blev 80 bilder till slut) tänkte jag lägga upp på mitt googlekonto för att göra den synlig för andra ev intresserade. Så jag satt där och pysslade, la in bilderna en och en, skrev bildtexter till och till slut när jag var klar lyckades jag trycka på nån knapp så allt försvann! Har letat och letat, dom borde ju ligga nånstans, men de verkar helt raderade. Så det får nog räcka med det jag delat med mig här i bloggen och på Facebook för dem som har det.

Nu har vi nya resplaner. Vi har bestämt oss för att resa så mycket vi kan så länge vi (jag) kan. 8e april blir det Paris för en långhelg och 26e maj vandring i Alperna. Den resan är 11 dagar, men med buss och stopp i några städer på vägen. Jättekul! Häromdagen gick vi en promenad på en mil och i dag blev det 7 km. Måste ju träna inför alpvandtingen. Även Paris lär väl bli vandring, fast kanske annat tempo. 

Fyrkantiga ögon

Nu har jag suttit framför datorn ett par timmar och grejat med alla foton från sydafrikaresan så jag har nästan fått fyrkantiga ögon. Eftersom jag inte tror att släkt och vänner orkar med att bli visade alla 700 bilder jag tagit (det var de som tog många fler, det är skillnad mot på den tiden man hade filmrullar), så har jag valt ut foton till en visningsmapp på ca 90 foton. Det är mycket nog att plåga folk med. I dag har jag också fått ett foto på mailen från en medresenär, jag sittande på struts! Bifogas.

  
Visst är det elegant med strutsfjädrar runt halsen! Men de satt fast på strutsen. 

Sammanfattning

Ja, eftersom det inte blev så regelbundet med bloggandet på grund av internetgleshet (vilket ord!) så får jag försöka bli lite mångordigare i en sammanfattning av en alldeles, alldeles underbar resa. Vi började alltså med Soweto direkt när vi landat efter en natt på flyget. Det var lite chockartat med värmen, över 30 grader! Efter att vi ätit en barbequelunch i Soweto åkte vi till Witbank för övernattning. 

Efter att ha sovit gott en natt fortsatte färden mot nästa anhalt, Moholoholo i Mpumalanga. Vägen dit gick över den vackra Panorama Route. Här några bilder:

 

Wonder view

  

Samma ställe

   
”The three rondavels”

Framme i campen Moholoholo blev vi fördelade i ”hyddor” med två-tre par i varje. Vi hade turen att få ett ”penthouse”,  alltså en övervåning. På kvällen innan middagen fick vi sitta i ring och presentera oss. Rätt snart hade vi lärt oss alla namn och vem som hörde ihop med vem. Det var en jättebra grupp, alla pratade med alla, inga ”kotterier” bildades och vi hade en fantastisk guide. 

  
Safari på eftermiddagen, efter besöket på rehabcentret. Vi såg bl a giraffer.

Efter två nätter på Moholoholo bar det av vidare till Bongani Mountain Lodge. Ett naturreservat på 8000 hektar, privatägt. Där fick vi enskilda hyddor och order att inte röra oss ute utan vakt när det blivit mörkt. Det här stället låg så otillgängligt att bussen inte kunde köra ända fram utan vi fick övergå till öppna safarijeepar. De tog sig fram överallt, särskilt när vi var ute på safaris. Här fick vi se en hel del djur, och fick ihop till ”the Big five”, alltså elefant, noshörning, lejon, leopard och buffel. Jag såg också resans enda babianer, två stycken gick förbi vår veranda. 

  
En pool med en fantastisk utsikt.   
En natt när vi var där hade vi ett kraftigt åskväder som slog ut elen för ett par timmar. Efter två nätter i Bongani väcks vi jättetidigt, kl 4, för att åka till Krugerparken, ett måste när man är i Sydafrika. Det besöket blev en besvikelse. En oengagerad guide som körde oss runt någon timme på asfalterade vägar. Vi såg en hög elefanfbajs full med dyngbaggar och några zebror. 

  
Dyngbaggar mm

  
Vackra zebror!

Därefter var det dags att lämna Sydafrika för Swaziland, som jag beskrivit tidigare. Efter en övernattning där var det dags för vad de flesta av oss ansåg vara resans höjdpunkt, Thanda Game Reserve. Det var där vi bodde i tält och guiderna var jätteintresserade av att ge oss mesta möjliga upplevelser. De körde bokstavligen över stock och sten för att ge oss det. Där fick vi också det bästa närkontakterna med djuren. 

  
Två elefanter i bråk med varandra. 

  
En hyena som kollar att ingen kommer och vill ta hans mat!

Thanda Game Reserve ägs av en svensk. Även där blev man följd av en vakt när man skulle gå ute efter solen gått ner. Men vakternas farligaste vapen var en ficklampa så det kändes inte så hotfullt.

På de här lodgerna hade vi helpension och oj vad vi åt. Hela resan var en kulinarisk upplevelse. Guiden sa att hans ambition var att alla skulle gå upp 5 kg. Det gjorde vi, tillsammans. 

Ett skolbesök var också inlagt i vår resa. 475 elever i högstadieåldern, 18 personal och om jag minns rätt 10 klassrum. 6 toaletter, 3 för pojkar och 3 för flickor, snuskiga. 8 urgamla datorer och inget internet. Trots bristerna jobbade man med ett projekt ”Star for life” för att ge eleverna självförtroende och tro på att drömmar kan uppfyllas.

St Lucia stod därefter på programmet. En liten semesterort där vi åkte på flodhästskådning med en båt. Vi fick lära oss att flodhästar är något felkonstruerade. De tål inte sol, det är därför de ligger i vattnet hela dagarna. Men vattnet får inte vara för djupt för de kan inte simma! På natten går de upp och äter sig mätta på gräs. I staden var det vanligt att flodhästar traskade upp och gick i trädgårdar och på gator. En badtur till stranden av indiska oceanen hann vi också med. Färden dit gick genom en nationalpark, men den var svårt drabbad av torkan, liksom stora delar av de norra delarna av landet. 

  
En vacker blomma smög sig in. Egentligen hör den hemma senare. 

Dags för ett par resdagar. Först till Durban där vi bodde på 22a våningen med havsutsikt, sen flyg till Port Elisabeth i söder. Lite halvdåligt väder i Port Elisabeth. Ny buss och ny chaufför, bussen hade ac! Vi åkte den vackra vägen längs kusten, the garden route.  Blomman hör hemma i reservatet Tsitsikamma. Där gick de som ville en promenad i skogen. Massor av trappor och en hängbro. Skönt att röra på sig efter så mycket bussåkande. 

  
Hängbron. Den gungade när man gick på den. 

  
Djungel

  
Vilda djur. Jag tror de heter klippdass. Det sägs att deras närmaste släkting är elefanten!

  
Blaauwkranzbron, världens högsta bungyjumpbro. Ingen hoppade dock när vi var där. 

Dagens resa slutade i Knysna, uttalas Najsna. Men det var inte särskilt ”najs” väder när vi kom dit. Kallt och regnigt. Första gången vi tog fram långbyxor och jackor. Men som tur var blev vädret vackert dagen efter igen. Vi hade en ledig förmiddag och tog en promenad i stan. Plötsligt hörde vi säckpipemusik! Det visade sig att det var en säckpipeblåsartävling. Grupp efter grupp kom paraderande klädda i kilt. Domare med protokoll gick framför och bakom varje grupp. Oväntat!

Eftermiddag bjöd på båttur ut till en nationalpark, skjuts i traktorvagn upp på ett berg och promenad nerför, 2 km. Tillbaka i Knysna var det ostronprovning plus bubbelvin. Fyra ostron var. De var riktigt goda. 

  
Behövs kommentar?

  
Vågorna kastade sig in mellan klipporna

  
Ett par vandrare fångade på samma bild.

Nu har jag läst igenom vad jag tidigare skrivit och det känns som om jag kommit ifatt. Sista anteckningen får bli att den 28 feb fyllde en av deltagarna 50 år. Han överraskades på strutsfarmen med en ridtur på en struts. De var generösa och gjorde ca 20 kilos undantag för födelsedagsbarnet, gränsen för att få rida var annars 70 kg!